Därför är vi rädda för att säga ifrån.
Nu tänker jag illustrera en påhittad scenario.
Det är måndagsmöte på jobbet. Stämningen är under kontroll för än har ingen sagt något.
På ena sida av bordet sitter traditionella Lars med sina läsglasögon placerade mitt på näsan, han som gärna sträcker fram sin märkvärdiga penna från innerfickan när någon behöver signera något.
Han tillhör generationen som har en egen penna. Han är också den som försöker mörka att han är förvirrad framför smarta skärmar. Han kör pekfingervalsen på sitt tangentbord men hans ögon tittar nervös åt alla håll när samma vals ska tillämpas på en liten skärm i hans händer.
”Moderniteter” är ett ord han spottar ur sig och ”hen” låtsas han uttala fel för att ogiltigförklara ordets existens.
På andra sidan bordet sitter Anna med rött hår och silversmycke i näsan. ”Ett örhänge som hamnade fel”, har hon hört Lars muttra oförstående i fikarummet. Med sina tatuerade underarmar med hinduiska gudar och feministiska budskap ger hon ett färgstarkt intryck, men man ska inte luras av att hennes utseende skriker i sammanhanget.
Maria är en introvert kvinna med starka värderingar som hon bara delar med sig av i mindre och trygga sällskap. Jobbet är inte ett sådant forum, här är hon ju bara för att jobba, precis som alla andra. Vid varsin ände av bordet och varsin ände av världen – Lars och Maria.
Däremellan sitter kollegorna och väntar på att Paul ska starta mötet. Gunilla bläddrar medan hon väntar i tidningen Aftonbladet och Lars granskar omslaget.
”Är det den där kärringen på framsidan igen?” frågar han irriterat.
”Men Lars då”, säger Gunilla och ler i ambition att släta över stämningen.
Maria tittar upp från sitt anteckningsblock, rakt på Lars som ser frågande och irriterad ut på samma gång.
”Jaha, har jag trampat på några känsliga feministtår igen”, suckar han medan Gunilla ivrigt bläddrar vidare i sin tidning och börjar nynna. Maria tittar förundrat på Lars i några långa sekunder och vi andra tittar ner i bordet och längtar till stämningen försvinner.
”Om bara inte Lars var så plump och Anna så feministisk hade allt varit frid och fröjd”, sa en kollega besvärat efter mötet. Men frågan är om det var där problemet satt.
”Det finns en plats i helvetet för folk som är tysta när andra bli utsatta.” Orden kommer från statsvetaren Suad Ali, som utsågs till en av veckans affärers supertalanger 2016. Hennes kompetens har många gånger hamnat i skuggan av hennes val att bära slöja. ”Det värsta var inte de som sa dumma saker, det värsta var de som passivt såg på utan att höja sina röster”, har hon sagt.
Jag blev totalt fryst av mina dåvarande arbetskollegor på ett arbetsplats som jag arbetade en gång i tiden. Det var inte en liten grupp som vände ryggen mot mig, det var över 250 personer.
Anledningen var, att jag försvarade två kvinnliga arbetskamrater som hade blivit totalt förolämpade och kränkta. Jag kunde helt enkelt inte vara tyst fast jag är introvert.
Jag kan säga att jag fick lida många, många år på grund av detta, men det var värt varje sekund.
Det slutade med att dessa underbara kvinnliga arbetskollegor fick upprättelse.
Den plumpa kollegan kommer inte att veta att du är sårad om du inte berättar det. ”Han borde förstå” är inte en giltig ursäkt, för det är detsamma som att säga: ”han borde vara telepatisk”. Ingen vet, ser eller känner det du gör. För att andra ska förstå så måste du berätta.
Ibland behöver man städa stämningen och ju tidigare man gör det, desto mindre blir det att städa bort. Vanans makt ska inte underskattas. Man ska aldrig låta Lars eller någon annan få in vanan att lägga stinkande kommentarer eller jargonger. Men det är viktigt att man som utsatt bli hjälpt av sina kollegor. Dessa medlare kan vara en ordentlig huvudvärk för de som blir utsatta och vågar säga ifrån.
De säger till oss att släppa det. Men att släppa saker kan vara synonymt med att låta kommentarerna smitta förbi, klamra sig fast i väggarna och växa där.
”Snälla, kan du inte släppa det?”
”Nej, för då växer det.”
Var en stämningsstädare när andra och även du själv blir utsatt.
Men värva också andra stämningsstädare, så att du slipper vara ensam i kampen.
Det finns de konflikträdda i vår vardag som varken berättar eller utvecklar varför de är sura på oss. Du känner säkert igen typen. Plötsligt ändrar personen sitt beteende mot dig utan att du vet varför. När du frågar kan du får svaret ”inget är fel”, men en fortsatt passivt sur person. Eller så kan personen säga ”jag orkar inte ta det nu”. Så konflikten hänger upp i luften varje gång du eller den konflikträdda ses. Är det en person som du inte känner väl är det lättare.
Men har ni många gemensamma vänner och bekanta, eller till och med är släkt, då drabbar stämningen inte bara dig, utan alla i sammanhanget. Det gör att det inte blir lika kul att bjuda er båda till samma fest, för alla vet att det kommer att klämmas in en rosa elefant i sammanhanget. En objuden gäst som sällan är en stämningshöjare.
Därför kan en olöst konflikt mot dig göra att du eller den konflikträdda väljs bort, för folk mäktar inte med rosa elefanter i sällskapet.
TYSTNADEN GER KONSEKVENSER