Jag nämnde tidigare att det finns de som är rädda för att blotta sina behov och be om hjälp av det enkla skälet att de är rädda för att få kalla handen. Men ännu värre är det när man mår så dåligt att man inte orkar be om hjälp, bara berätta det tragiska som har drabbat en.
”Min man har dött.”
”Min fru vill separera.”
”Jag har fått sparken.”
”Vårt barn är mobbad och går i självmordstankar.”
Lång är listan över de livets tragedier som kan drabba oss, men få är orden vi hittar för att försöka trösta någon som vi möter som har drabbats. Vi är rädda för dessa samtal, så rädda att det hamnar på 5:e plats.
Det är viktigt att säga något, även om du inte vet vad du ska säga. Tystnad och undvikande beteende ger aldrig en känsla av omtanke, tvärtom. De som tänker för länge på om de ska säga något och i så fall vad kan mötas av ilska och besvikelse från de utsatta. Tänk bara på tsunamikatastrofen som drabbade svenskar och många andra 2004.
Dagar gick innan svenska politiker kommenterade eller ens agerade. Den som till slut sa något vettig till de anhöriga var vår kung. Han höll sitt livs bästa tal och bakade, om än omedvetet, in råd för hur man ska tala med de drabbade. Han sa: ”Många är de barn som har förlorat sina föräldrar. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten.
Så jag vet var det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden. Jag vill därför be er, alla vuxna i dessa barns närhet, att vara lyhörda för vad de säger och signalerar.
För att ge dem de svar de be om, försiktigt och varligt. Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap.
Det är något alldeles speciellt när man delar en tragedi som någon annan berättar om. Plötsligt blir man en ofrivillig expert på hur man ska bemötas. Jag vet många i äldre generationer vars föräldrar inte pratade om svåra saker. En mamma blev änka och barnen förstod inte vad som hade hänt förrän de befann sig framför pappans kista.
Det fanns inte verktyg för att prata om sådant på den tiden och många har fortfarande svårt för det. Men prata måste vi och kungen berättar i sitt tan enkelt hur vi kan göra:
”Ovisshet kan skapa mer ångest än vetskap.”
”Våga visa svaghet, värme och känslor.”
”Var lyhörd för vad de säger och signalerar.”
IBLAND RÄCKER TYSTNADEN
Om du träffar en person som är drabbad och ni sitter ner tillsammans så behöver du inte tänka så mycket på vad du säger. Du är ju där. Det betyder väldigt mycket. Handling talar trots allt högre än ord. Att dela erfarenheten av en tragisk upplevelse med andra är givetvis inte en förmån, men det kan vara en tröst i eländet.
Man är inte ensam. Andra har varit med om samma sak.
Trots att jag inte önskar någon annan att råka ut för den som jag drabbades av som liten så är det skönt med folk som förstår till hundra procent.
Psykologer må ha sina teorier om den bästa hanteringen, men den som själv har personlig erfarenhet och har varit där tror jag kan uttrycka behoven bättre.
NÅGRA MENINGAR DU KAN TA MED DIG NÄR DU ÄR TOM PÅ ORD
”Jag vet inte vad jag ska säga, men jag beklagar sorgen.”
Denna mening är den vanligaste och det finns de som säger att man genom att beklaga sorgen skulle ta bort personens rätt att drabbas av sorg. Men det stämmer inte. Att beklaga sorgen är att beklaga att personen har drabbats av tragedin och sorgen till följd av det.
Vet du inte vad du ska säga så är det helt okej att säga just att du inte vet vad du ska säga, bara du beklagar sorgen också.
”Jag är så ledsen för det som hänt dig.”
Det här är ett medlidande som inte kan slå fel. Du behöver inte komma med lösningar på folks tragedier. Bara att du ser deras tragedi och berättar att du är ledsen för den gör att du kommer långt. Mycket längre än tystnaden.
”Vad starkt att du berättar.”
Den här meningen är bra att ha när någon berättar saker som är svåra att säga. Alltifrån att någon blivit sexuellt utnyttjad eller kanske misshandlad som barn, misshandlad i en kärleksrelation som vuxen, till att någon berättar att hen är alkoholist. Vissa saker är svårare och kräver mer styrka att berätta än andra.
Ge personen beröm för styrkan och sedan, om de passar, kan du beklaga det som drabbat henne såvida det inte är självförvållat. Alkoholism är ju självförvållat, men det kan ligga en orsak bakom det hela, ett trauma som gjort att man tagit till flaskan. Där kan både ” starkt att du berättar” och ”hur mår du?” Komma till pass.
”Hur mår du?” är annars en fråga du bör vara försiktig med att ställa till den som drabbats av något hemskt. Att fråga en nybliven änka hur hon mår, för att man inte kommer på något bättre, är idiotiskt. Hur tror du själv att hon mår?!
Om du vill visa omtanke är det bättre att säga: ”Jag finns här för dig”, ”Vad bra att du kom”, ”Skönt att se dig” eller möjligen ”Hur går allt?”
”Vad tänker du?”
Här är en mening att ha på lut till den som är mer sakliga och handlingsorienterade. Du kanske inte vet hur personen ställer sig till tragedin, eller om det ens är det för henne. Det kan vara att hon fått sparken från jobbet eller blivit dumpad av en person som hon inte varit lycklig med på flera år.
Då är det kanske inte rätt att beklaga direkt, utan först visa att du finns där och är villig att lyssna.
”Vad tänker du?” är en bra början som sedan kan följas upp av någon av de andra meningarna, beroende på om personen mår bra eller inte. Men det är viktigt att denna mening sägs vid rätt tillfälle, så att du inte betraktas som kall eller lite koko.
”FINNS DET NÅGOT JAG KAN GÖRA FÖR DIG”