Jag kan fortfarande inte glömma det min far sa till mig en gång i tiden.
En psykolog behöver en annan psykolog för ingen är bekymmer fri.
Sedan jag var en liten pojke visade jag ett stort intresse för psykologi och beteende. Jag sa så här till min pappa: En vacker dag blir jag antingen läkare eller psykolog. Medicin och psykologi har alltid varit två typer av ämne som har intresserat mig. Idag är jag varken psykolog eller läkare, jag får nöja mig med att jag studerade beteendevetenskap och därefter riktade jag hela utbildning till den kriminologiska beteende.
Jag kan ej heller glömma det läraren på högskolan sa till mig:
Grattis Carlos nu har du klarat av denna tuffa utbildningen men den riktiga utbildningen är framför dig och där kommer du aldrig bli färdig.
Kom ihåg att en duktig beteendevetare är en som är anställd av sig själv, och man har sig själv som patient så länge man lever.
Jag tror att alla människor behöver någon annan för att kunna ”släppa lite på trycket” jag tror att vi alla skulle må mycket bättre.
Själv har jag några få vänner som jag kan prata av mig med. Jag uppskattar väldigt mycket den typen av äkta vänskap.
Det finns något jag brukar kalla för samtal i förtroende.
Själavård och terapi sker i form av samtal - en levande kommunikation med den person som behöver hjälp. Ofta är det fråga om ensamma människor som stigit över ensamhetens ofta ohyggligt höga tröskel och vågat vända sig till en medmänniska.
Kanske de fått hjälp att stiga över den tröskeln genom att lyssna till ett föredrag, läsa en bok eller liknande. I detta samtal kan det hända att de för första gången tillåter insyn i sin hemliga värld.
Vi måste lära oss det öppna förtroliga samtalets konst.
Vi måste lära oss att ha förtroende för varandra.
Det svåra samtalet är en funktion av tiden. Om en människa har ett besvärligt problem ska vi inte tänka att vi kan lösa det på en halvtimme. Kommer en människa och ber om fem minuter brukar det vara tecken på så svag självkänsla att hon är i behov av lång terapi. En människa med större självkänsla men mindre behov frågar däremot om hon får två timmar till att börja med.
Men om sedan människan med den svaga självkänslan bara får de fem minuter hon bett om, känner hon sig sårad, för hon väntar att vi ska ge henne vad hon inte vågar be om. Det här gäller många relationer människor emellan. Man vågar inte säga vad man väntar sig, vad man begär, utan tror i stället att man är hänsynsfull om man inte gör det. Men sedan känner man sig sårad när andra inte kan läsa tankar och känslor utan att man kommunicerar dem.
Försök att inte generalisera, man hjälper inte en människa genom att säga: ”Det där är ett allmäntmänskligt problem.” ”Så här gör ju alla.” ”Det händer vem som helst.” Om en människa håller på att drunkna kan vi inte hjälpa henne genom att säga: ”Det är tio till som håller på att drunkna. Ta det lugnt!” Även om hundra människor till skulle drunkna, vill den enskilda människan bli räddad.
Vi måste alltså lyssna till den enskilda människan som om vi aldrig hade hört något sådant berättas förut. Och det har vi ju inte heller. Lyssna vi på rätt sätt märker vi att där alltid finns en personlig, en unik nyans som gör att det är nytt.
Att lyssna till denna unika människa i hennes unika situation det innebär att vi nollställer oss. Vi har ingen förhandsinställning, ingen förhandskunskap. Vi får lära oss att lyssna in allt på ett nytt sätt. Och lär vi oss det, kommer också konfidenten att berätta på ett sätt som verkar befriande.
Och slutligen vill jag säga något mycket viktigt.
Om du inte äger en varm medmänsklighet är det alldeles onödigt att du försöker skapa kontakt. Har du däremot ett levande intresse för dina medmänniskor och för deras problem föds kontakten liksom av sig själv.
Ta dig tid att lyssna på dina medmänniskor.