Vi lever i ett byråkratiskt land och självklart finns det behov av ett korrekt och opersonligt språk för dem som exempelvis handlägger ärenden eller sitter på positioner som krävs större förklaringar.
Men så finns det också de som pratar på ett sätt i syfte att göra sig själva otillgängliga och som faktiskt vill lämna mycket till tolkning utan konkreta besked.
De kan också prata på ett sätt så att väldigt många tycker att de verkar smarta, men ingen förstår ett dyft av vad de säger. Dessa personer kommer undan med mycket av främst ett skäl: folk i omgivningen törs inte ställa frågor för att de kanske kommer att dumförklaras av antingen byråkraten eller av andra som hör på. Vi är helt enkelt rädda för att säga orden ”jag förstår inte”, trots att samma ord ofta innebär ett maktskifte.
I sammanhang där paragrafryttare, akademiker eller byråkrater pratar är det väldigt viktigt att vi andra förstår vad de säger eftersom dessa personer har makt, stor makt. Alldeles för stor för att vi ska ställa upp på saker vi inte förstår. Kom ihåg att ”jag förstår inte” ”förklara ytterligare”, ”vad betyder det i praktiken” är viktiga formuleringar som vänder på steken.
De som gör sig själva otillgängliga tvingas då göra sig tillgängliga och leverera förståelse. Visst, stora och avgörande beslut kan fattas av folk som vet mer än andra, men de ska inte ha rätten att fatta beslut som folk som inte förstår vad besluten betyder i praktiken. De har en skyldighet att göra sig förstådda hos människor som är i beroendeställning gentemot dem, annars går dessa i blindo mot okänd destination.
Ett exempel på detta: du ska inte ta den där konstiga medicinen i god tro när läkaren sägen en massa ord du inte förstår. Du ska förstå först, sedan ta medicinen och det är läkarens jobb att få dig att förstå.
Ett exempel till: du som har barn på förskolan, du ska inte acceptera att förskolechefen hänvisar till en paragraf för att förklara hur ditt barn har det.
Hon ska hänvisa till aktuella händelser på förskolan.
Det finns de som kan mycket och har ödmjukheten i behåll. Du kan ställa vilken fråga du vill utan att riskera att betraktas som dum. Allt värderas som en bra fråga och på så sätt vågar du lära dig mer om deras ämnesområde. Aldrig kastar de sin kunskap på dig, utan de berikar dig med den.
Det är absolut inget fel på akademiker, själv har jag gått 7 år på högskolan, men det är fel på akademiker som ser ner på andra från sina höga hästar. De som är snåla med sin kunskap, småler åt våra följdfrågor och säger: ”det är lite för komplicerat för att du ska förstå”.
Detta har faktiskt hänt mig när en person som ansåg sig själv ha kunskap i ett ämne där jag är väldigt isatt och har många års erfarenhet i ämnet.
Jag kan avslöja att denna person skämdes så mycket att denna ville gräva ner sig.
Jag talar sällan om det jag kan och anser mig själv ha kunskap i. Däremot talar jag väldigt mycket och ofta om det jag saknar kunskap i, syftet är att jag vill lära mig mer. Ibland tolkar människor tystnaden som att man är korkad. Och detta är något mycket vanligt fenomen som vi introverta utsätts för.
Lite skämtsamt med en halvsanning brukar jag oftast säga att jag är expert på att spela dum tills jag få någon att tro på det, och därefter vänder jag på spegeln så att denna inser hur korkad denna var genom att underskatta mig.
Detta är något jag kallar för den omvända psykologin, och använder mig av dagligen.
Det är inte du som saknar hjärnkapacitet för att förstå det de säger, det är de högtravande akademikerna som saknar kommunikationskapacitet för att förklara. Och det är synd - för dem. De sitter där ensamma på sina små bergstoppar av kunskap som ingen förstår. Och försöker vi klättra upp sparkar de ner oss med ett flin. Att prata med dem är som ett läxförhör där du alltid har fel och din lärare hånskrattar åt dig.
Ägna ingen tid åt sådana personer, men lär dig däremot att hantera dem ifall du skulle hamna i en beroendeställning gentemot någon sådan på något sätt.
Slutligen vill jag säga något viktigt som jag är övertygad om.
KUNSKAP UTAN ÖDMJUKHET ÄR BARA IDIOTI