Har du några stenar som du borde släppa?
En fördömande attityd har blivit så djupt rotad i människans inre att de flesta av oss inte kan föreställa sig att leva utan att döma.
Vi måste låta människor veta hur mycket vi ogillar deras göranden och låtanden särskilt människor som vi inte tycker om.
Och vi blir naturligtvis riktigt belönade genom den känsla av överlägsenhet som sådana fördömanden föder i oss.
Alltså: Har du några stenar du bör släppa? Kanske avsedda för din mamma eller pappa eller en före detta make eller en chef eller arbetskamrater eller någon som har sårat dig.
Du har burit stenen så länge att du inte kommer ihåg hur det var att leva utan den. Lägg ifrån dig stenen.
Det innebär kanske att du måste vidta vissa åtgärder:
Om du har spridit skvaller - gå till den som du pratade med och be om ursäkt. Rätta till det.
Om ditt hjärta är förhärdat mot någon - gör vederbörande en tjänst. Berätta det inte för någon annan. Förändra ditt hjärta.
Om du har bettet dig illa mot någon gå till henne. Idag. Be om förlåtelse.
Ibland kastar man sten i familjens sköte. Det rör sig kanske bara om småsten, men det blir en sådan vana att kastarna knappast märker det längre.
Vem har inte varit en generad gäst vid en måltid där fadern eller modern har behandlat sitt vuxna barn så ohyfsat att om det varit någon annan ung människa skulle denna ha sagt upp bekantskapen?
Man kommer med självsäkra påståenden i frågor som barnen är insatta i men inte föräldrarna, man avbryter dem hänsynslöst, man säger emot, man talar hånfullt om sådant som är viktigt för de unga.
Att acceptera är inte heller detsamma som att tolerera. Någon kan tolerera mig - kan stå ut med att jag finns och till och med mina fel - men det ligger inget helande i det. Människor behöver mer än tolerans.
”Pliktkänsla är bra i arbetet men otrevligt i personliga relationer. Människor vill vara omtyckta, inte uthärdade med tålmodig resignation.”
När vi vänder oss till människor som är oss överlägsna kan vi i allmänhet på sin höjd hoppas på att bli uthärdade med tålmodig resignation. De kloka har svårt att tåla dumskallar; stjärnor delar i allmänhet inte buss med nollor.
Godtagande är en hjärtesak. Att acceptera en person är att försäkra honom eller henne att det är bra att hon eller han finns.
Vi kan kommunicera detta på otaliga sätt, men det effektivaste är att lyssna med tålamod och medkänsla när de avslöjar sina mörka hemligheter.
Människor tror ibland att godtagande innebär att en misshandlad kvinna måste tolerera alla lidanden som hennes man väljer att åsamka henne, att en bekymrad vän måste se på under tystnad när hennes vän träffar val som kommer att förstöra hennes liv.
Att acceptera en annan människa innebär inte att vi vägrar att ta itu med eller utmana de drag hos henne som skulle kunna skada andra och fördärva henne själv.
Kommer du ihåg ett tillfälle då du svek eller gick vilse och någon accepterade dig i stället för att fördöma dig, som du hade väntat dig?
Hur påverkade det dig?