Jag vill börja citera en text av Aristoteles gällande vänskapen.
[Utan vänskap skulle ingen välja att leva, även om han hade alla andra goda ting i livet.]
Yogi Berra uttryckte sig på detta sättet:
[Om du inte går på andra människors begravning, kommer de inte på din.]
En av Bibelns bästa historier om gemenskap handlar om en lam man och de vänner som tog honom med sig till Jesus.
Försök tänka dig hur livet tedde sig för den mannen - vad det innebar att vara lam i den antika världen.
Han lever hela sitt liv i en bädd som är 90 centimeter bred och 180 centimeter lång. Någon måste mata honom, bära honom, klä honom, flytta honom så att han inte får liggsår, tvätta honom när han gör på sig. Han får aldrig uppleva den känsla av oberoende som vi skattar så högt.
Han kan inte göra någon insats i samhället. En människa i hans situation måste leva som tiggare - läggas vid sidan av vägen, vara beroende av att människor ger honom så många mynt att han kan leva en dag till.
Han drömmer. I sina drömmar har han ibland en frisk kropp.
Han går och springer, har ett bra jobb, är kanske gift, leker med sina barn.
Sedan vaknar han och tittar upp i taket i ett rum som han aldrig kan gå ut ur, tittar på den kropp som håller honom fången, tittar på den bädd som är hans värld - och vet att han aldrig kommer att bli fri.
Vad har han för tillgångar ?
Han har vänner. Han har fantastiska vänner.
Han är medlem av en av världens genom tiderna effektivaste smågrupper.
På sätt och viss händer allt i den här historien på grund av hans vänner. Utan sina vänner skulle han aldrig ha kommit till Jesus, aldrig ha blivit botad, aldrig ha fått förlåtelse.
Allt detta är ett resultat av ett mycket klokt beslut som han fattade för många år sedan - att ha goda vänner.
Att välja gemenskap
Man bör komma ihåg att för mannen i den här berättelsen var det ingen slump att han hade de här vänskapsrelationerna. Hans fysiska tillstånd inbjöd inte precis till att vänskapsförhållanden skulle uppstå. På honom var etiketten ”i befintligt skick” mycket synligt.
Även i våra dagar säger människor som brottas med fysiska problem att de svåraste hinder de ställs inför är de attityder som intas av så kallade normala människor, som ibland är osäkra på hur de skall reagera, ibland är ovänliga, ibland tittar bort och undviker ögonkontakt. Vi lever i en värld med högt tempo, det är inte en särskilt tacksam plats för dem som inte kan springa lika fort som andra.
Men den antika samhället kunde vara ännu hårdare.
Den första regeln för att knyta djupa vänskapsrelationer är nästan löjligt enkel:
Ge dina relationer högsta prioritet. Ironiskt nog är vi benägna att ägna enorma mängder tid åt att tjäna pengar, springa ärenden och lyckas på jobbet, men vi försummar att ge vår mest värdefulla tillgång - tid - till att odla det som vi skapades för: gemenskap.
Hur ofta hör (eller säger) du ord som: ”vi måste träffas snart” eller ”vi kan väl äta lunch tillsammans om några veckor när det har lugnat sig” ?
Förutsättningen för verklig närhet är stunder av jäktfri tid. Om du tror att du kan passa in djup gemenskap i sprickorna i en övertecknat kalender är det bäst att du tänker om. Kloka människor försöker inte stoppa vänskap, föräldraskap eller äktenskap i en mikrovågsugn. Man kan inte skapa gemenskap under brådska:
Man kan inte lyssna under brådska.
Man kan inte sörja under brådska med dem som sörjer, eller glädja sig under brådska med dem som är glada.
Många människor saknar verkligt goda vänner av det enkla skälet att de aldrig har gett sökandet efter gemenskap hög prioritet. Man kan inte bära en människas bädd under brådska.
Och alla släpar på en bädd.