Det sägs att det är svårare idag att vara tonårig än det var förr. Men är detta
verkligen sant ?
Då måste vi gå steg för steg för att undersöka om detta stämmer.
Tonårstiden kan vara besvärlig – för både tonåringen och föräldrarna. Relationen sätts på prov. Föräldrarnas livsstil och regler ifrågasätts, och konflikter är vanliga hemma hos de allra flesta. Som förälder kan man känna sig både arg och ledsen, rent av påhoppad ibland. Ingenting duger. Allt är fel.
Man brukar prata om att under olika perioder i livet finns det - utvecklingsuppgifter som människan ska klara av för att ta sig vidare. Under tonåren är en sådan utvecklingsuppgift att klara övergången från barn till vuxen. Den övergången måste tonåringen ta sig igenom både fysiskt (puberteten med alla förändringar i kroppen, till exempel att flickor får bröst och mens, och pojkar kommer i målbrottet) och psykisk. Att hitta svaret på frågan ”Vem är jag?” är kanske det mest centrala i den psykologiska utvecklingsuppgiften.
Tonåringen försöker hitta svaret bland sina kompisar, i familjen, i det samhälle som vi lever i.
Hur tonårstiden i en familj blir, beror på så mycket. Tonåringar är olika. En del tonåringar vill bara vara med kompisar, medan andra tycker det är rätt okej att göra saker med familjen. En del tonåringar testar sina gränser men aldrig så att det blir farligt, medan andra verkligen kan utsätta sig för risker.
Föräldrar är också olika. En del föräldrar är oroligare än andra och har ett stort behov av att kontrollera vad tonåringen gör.
Andra föräldrar vill bestämma allt, en del låter tonåringen bestämma det mesta själv. Det finns föräldrar som har gett upp sina försök att hålla på regler man egentligen vill ska följas, för att det har varit så mycket konflikter och bråk med tonåringen att man inte vet hur man ska göra.
Jag vill påstå att vi människor har inte förändrats så mycket utan det är omständigheterna som har förändrats enorm mycket. När det gäller alla krav som vi har på oss idag skiljer sig från de krav vi hade förut men det är kanske för att vi prioriterade bättre förut än vi gör idag, jag tror faktiskt att det handlar mycket om prioriteringar.
Jag vill lägga delvis det ansvaret på oss föräldrar, eftersom det skiljer sig enorm mycket från tonåringar till tonåringar.
Men det är dock inte så enkelt som det låter, självklart har vi föräldrar stort ansvar om hur våra tonåringar beter sig, men det finns många faktorer som påverkar ungdomarnas beteende. Jag inbillar mig om att det kan handla om respekt och ett starkt förtroende från föräldrarna till barn och från barn till föräldrarna.
Att vara en konsekvent förälder är en bra investering och arv som kan gå till flera generationer framåt.
När vi går in på den biologiska så skiljer sig inte så mycket från förr och idag, för kroppen är lika igår, idag och för alltid, förr tyckte tonåringar att det var jobbigt med deras kroppar, om jag tar en tonåring tjej som ett exempel så antar jag att förr tyckte tonåringar tjejer att det var svårt med sina hormoner och att deras kroppar växte och delvis gjorde ont, plus detta med mensen var lika jobbigt då.
Då är frågan varför säger man att idag är det svårare att vara tonåring?
Biologiskt sätt är ingen skillnad, däremot psykologiskt sätt finns stora skillnader, när det gäller miljön finns det också storta skillnader från förr.
Många av våra ungdomar kämpar med följande frågor:
• Hur ska man vara?
• Hur ser idealen ut i min familj?
• Vad tycker mina kompisar?
• Vad tycker jag själv?
• Vem är jag?
Dessa frågor är dock inte direkt kopplad till en ungdoms hjärna, det kan finnas föräldrar som kämpar med samma frågor. I detta fall blir det svårare att hantera sina ungdomar.
Frågan är om dessa frågor är unika för dagens ungdomar? jag tror att dessa frågor kom upp för de tonåringar som fanns för 100 år sedan eller längre tillbaka.
Men idag ser dessa frågor annorlunda ut , jag tror att det finns större krav på varje fråga idag, sedan är det klart att ungdomar är påverkade av det de ser i media, tv, och tidningar, för att inte tala om modet och alla dessa fotomodell program som vissas på Tv hur tjejer ska se ut för att de ska duga.
Det är inte bara tjejer som kämpar med detta utan även killar.
Många beskriver perioden när tonåringen går i sjuan och åttan som den jobbigaste. Gränser testas, till exempel att försöka få tag på alkohol fastän man inte får dricka. Tonåringen vill bestämma så mycket mer än vad föräldrar vill tillåta. Eftersom det faktiskt tar en massa energi att frigöra sig och hitta sig själv, är det inte ovanligt att många tonåringar också är skoltrötta. En del tonåringar som tidigare har tyckt om skolan bara lägger av, andra orkar inte med den för att de ställer så höga krav på sig själva.
Som förälder vill man hjälpa sitt barn, men blir ofta missförstådd. Det är också lätt hänt att man själv blir arg när man vill göra något gott och så möts man av ilskna kommentarer eller en dörr som smäller igen framför en. Man skriker tillbaka eller slår i en dörr själv, och så är bråket igång.
Ibland kan man som förälder ha nytta av att inte ta all kritik så personligt, utan mer se den som ett uttryck för frigörelse. Mitt barn behöver få mig lite på avstånd, det är inte värre än så, även om det känns att bli utskälld och bli beskylld för att vara värdelös. Inte bli lika barnslig själv som man tycker tonåringen är, utan vara den vuxna.
I filmer, tv-serier och tidningar verkar de unga nästan alltid vara omgivna av sitt kompisgäng, och de behåller samma vänner genom hela skoltiden och upp i vuxenlivet. Men för de flesta tonåringar ser verkligheten helt annorlunda ut.
Många föräldrar är i första hand intresserade av att det går bra för barnen i skolan”, ”Så länge barnen studerar och sköter skolan kommer allt annat i andra hand, om det räknas över huvud taget.”
Hur kan en sådan här obalanserad syn på ekonomisk och akademisk framgång påverka de unga? I japanska medier rapporteras det ofta om fall av kireru, unga människor som plötsligt tappar kontrollen på grund av alla prestationskrav. ”När barn tycks bete sig som galningar”, ”kan det bero på att de upplever att deras familj inte har någon kontroll över deras uppförande.”
Jag har svårt att tro på att dagens ungdomar har det svårare än ungdomarna förr i tiden. Däremot tror jag starkt på en slapphet från dagens föräldrarnas sida.
Juan Carlos Díaz