Vi satt med stolarna i en ring. Arrangören var bevisligen extrovert. Hur jag än vred mig var jag tvungen att möta någons trevande blick. Därför satt en handfull av oss och studerade våra skor. De utåtriktade tittade framåt och log ikapp mot avsikterna mittemot. Jag noterade henne direkt.
Utseendet skrek: ”Se mig!” Leopardmönstrade tajts, klarröda glasögonbågar och en färgglad fjäderboa drog blickarna till sig. Vi inledde med den obligatoriska stå upp och berätta vem du är-övningen. Eller som introverta uppfattar den: Skryt massor om dig själv på kort tid.
I tur och ordning ställer sig en person upp. För varje person stegras pressen på nästa talare lite grann. För varje hopp ordet tar blir det lite viktigare att vara lite rolig, mycket seriös och att framstå som någon som är både framgångsrik och världsvan. Jag förstår syftet.
Damen med den högljudda utstyrseln kunde inte sitta stilla. Hon var otålig att få berätta vem hon var. Akrylnaglarna med stjärnor på trummande otåligt mot armstödet på stolen. Hon hörde inte ett ord av vad någon annan berättade. Det blev hennes tur. Hon tog ett kliv in i mitten av ringen och började med stora gester att berätta om sin passion i livet: sig själv.
”Det första ni kommer märka med mig är att jag tar mycket plats i ett rum. Jag tycker om att prata mycket och jag har lyckligtvis talets gåva.”
Sedan slutade hon inte. Med en miljon ord i minuten gav hon sig in i en femton minuter lång monolog.
Jag blev så förbluffad över hennes egenkärlek att jag fick träningsvärk i ögonbrynen. Detta var ren narcissism. Hon var det närmaste en karikatyr på koncentrerad extroversion.
Att tala kommer inte naturligt för någon. Många extroverta har, som denna dam uttryckte det, talets gåva. Men många färre har gåvan att tala väl.
Att med lätthet stå upp och tala spontant är inte samma sak som att göra det bra. Den största utmaningen för en introvert talare är att våga. Trots att jag brukar tala inför folk både privat och på mitt arbete, har jag alltid fjärilar i magen inför ett framträdande. För en extrovert är utmaningen snarare att stryka orden.
En ovan extrovert talare har en benägenhet att använda för många ord och för få konstpauser.
Jag är helt övertygad om att alla människor kan föreläsa. Det handlar bara om övning och självkritik. Min nyckel har varit att lägga stort fokus på den första meningen jag häver ur mig. Omsorgsfullt försöker jag välja en spontan oneliner eller ett tänkvärt citat.
Sedan använder jag den som en isbrytare till publiken. När jag är i Eskilstuna brukar jag exempelvis börja med att be om ursäkt för mitt talfel, spanska-brytning.
När publiken skrattat är isen bruten och min nervositet är bortblåst. Nervositet är som jag ser det en ständig följeslagare för en introvert människa i dessa sammanhang. Rampfeber är något det handlar om att lära sig hantera. Det Hör ihop med hormoner. Det behövs ganska lite för att stressa oss introverta. Även om jag talat flera hundra gånger, kan jag fortfarande känna mig obekväm i den situationen.
Introverta skulle ha lättare att tala med extroverta om det inte vore för mängden av ord. En utpräglad extrovert silar inte bort ord utan använder all tystnad han kan för att bygga långa meningar. Det finns liten ambition att vara kortfattad och kärnfull. Att komma till punkt är inte det naturliga målet för någon som ser konversationen som ett självändamål. Detta är en av de vanligaste störstenarna i dialogen mellan extrovert till introvert.
En annan källa till irritation är hur ordet växlas. En extrovert människa tar ordet ifrån andra när andan faller på och förväntar sig att bli berövad ordet av andra. Att avbryta och avbrytas är en naturlig del av rytmen mellan två extroverta.
För introverta är det annorlunda. Jag blir irriterad när jag blir avbruten eller överröstad stup i kvarten när jag råkar vila för länge på orden.
Telefonsamtal är ett gissel eftersom du inte ser personen i andra änden. Det logiska sättet att ta till orda i ett telefonsamtal är att avbryta den andra parten.
Värre än att avbrytas är när någon fyller i ord. Det kan få blodet att koka. En bra dialog för en introvert har samma mönster som meningsfullt arbete, det sker i sekvens. När jag blir avbruten känner jag vanligtvis inte lust att upprepa mig utan blir tyst istället. Ovilja att repetera är något som är återkommande för introverta. För att citera en berusad man som grälade med vakten utanför en pub: Håll käften när du pratar med mig!
Vi borde införa något jag kallar för slut-com-kommunikation, varje gång man kommunicerar med någon.
Slut-com-kommunikation handlar om att när jag talar håller den andra tyst, sedan säger jag, nu är jag klar. Varsågod.
Nu är det min tur att hålla tyst medans den andra talar.
Uppfattat! klar slut. Eller uppfattat slut com.